Stackars mina små barn :(

En sån dag det blev igår :S

Dagen började bra, lämnade Isabelle på skolan, Emelie och Jonna på dagis. Emma var ledig. Jag och Emma åkte och köpte skridskor till henne ! Var till svärmor och fikade nybakade kakor :P När jag hämtade alla barnen vid 14 så följde även Jonnas bästis Wilma med hem. Hemma var det sen fullt ös medvetslös kan jag säga...

Jag tog tag i projektet steka pannkakor till allihopa ! Då får jag ett otrevligt samtal. Mina älskade gryns farfar hade dött :S Ojojoj hur gör man nu då ?!
Kunde ju inget säga till dem så länge vi hade besök här. Så när kompisen "äntligen" åkt hem vid halv nio på kvällen (det blev verkligen en lång lekdag för dem, drygt 6 tim *jisses*). Så tog jag tag i det tråkiga beskedet när de gjort sig iordning för natten. Emma blev helt förkrossad och det gjorde så fruktansvärt ont i mitt mamma hjärta :( Hon hade många frågor och grät flera gånger. Jag försökte svara så ärligt och rakt jag kunde på alla frågor och trösta dom små.

Emma var så ledsen över att hon inte fått säga hejdå, krama farfar och säga att hon älskar honom. Det är ju fruktansvärt hemskt att höra dessa ord av sin lilla flicka. Att vara så liten och behöva gå igenom något som detta :(

Jag förklarade att farfar nu är på begravningsbyrån och att dom kommer göra han fin där, sen ska vi åka dit och säga hejdå. Jag tror att det är jätte viktigt att de får möjligheten att få "träffa" honom och säga hejdå ordentligt.

Jag får fortfarande "skäll" för att dom inte fick träffa Artina efter att hon dött. Då tyckte jag att dom inte skulle få behöva se något sånt osv. Men har nu kommit fram till att dom behöver det lika mycket som vi vuxna för att kunna bearbeta sin sorg.

Givetvis kunde dom små inte somna sen, så dom fick ligga i min säng. Jag läste MÅNGA sagor innan dom äntligen somnade !

J blev sur, han tyckte jag var dum som berättat detta för dem vid läggdags. Men jag anser att dom hade rätt att få veta det samma dag som det verkligen hänt, att man inte går omkring och hymlar om något så stort och viktigt. Och dessutom finns det inga bra tillfällen att berätta något som detta. Ska man tänka så, kommer man ju kunna dra ut på det hur länge som helst. På ett sett kändes det bra att göra det när jag gjorde det. Då hade jag all tid i världen att finnas där för dem och ge dem all uppmärksamhet de behövde tills de sen tryggt kunde somna bredvid mig i sängen.

Kanske jag som tänker konstigt ? Men trots omständigheterna kändes det bra tycker jag !